Läskigaste dagen ever! Jag var i stan idag, och när jag gick från brooklyn affären känndes dt som att när ja gick förbi ett skyltfönster som att min storebror (gustavo) tittade på mig. Jag kollade snabbt bara ren reflex så såg jag en snabb spegel bild av att han kollade på mig. Asså ja ba frös till. Gick tillbaka å kolla men då va dt inget där. Jag fick tårar med en gång, men fortsatte gå. Det var inget läskigt eller så skrämmande så sett. utan mest så, ja vet inte.. Jag måste gå dit å lämna lite blommor. Fan va ja saknar han. Snart hare gått tio år.. känns som snarare en vecka eller mindre. FIck mig å tänka på hur han va som person.. sån livsnjutare fick mig å tänka lite på mitt liv. jag vill inte leva så här. Helt nere å deppig. Ja ska fan bli mamma måste ske ändringar inför den största ändringen, ett nytt liv.

Så har suttit här och funderat en hel del, veckan har ju inte direkt vart den mest roligaste, snarare känslosamast. Har kommit i underfund med att man inte alltid ska tro på vad som utlovas, jag menar man ska tänka p¨å att inte bara säga snälla saker men senare inte leverera. Det är så man sårar människor, sänker drömmar och förhoppningar. Sanna ord är inte alltid vackra, Vackra ord är inte alltid sanna.

Jag har vart så nere för man känner sig så jävla ensam nu. Ensam, ful, å så jävla onödig. Det är nog det som mest utmärks under min graviditet. Att jag känner behovet av att ha någon brevid mig, och eftersom det inte finns någon där känner man sig så jävla kass fyfan! Riktig sån äcklig osäkerhet! Men det är onödigt att försöka göra något åt det märker jag, tjänar absolut inget på att tjata. Man föds ensam, man dör ensam, alla andra är bara tillfälligheter. Så i slutändan är man ju bara ensam. Men jag har ju mina  kääraste vänner å min ängel Eva, min mamma min pappa min familj. Jag är glad å oerhärt tacksam att jag har dessa människor som följer med mig dag efter dag. Skulle aldrig välja bort er!

Men det är inte just den kärleken jag är längtar törstar efter just nu, men det är lungt, pain is temporary, prid is forever. Det är bara till att rida ut stormen liksom. Man ska heller inte tvinga till sig någon som inte vill vara där. Det är inte heller rätt eller schysst för den delen. Man besparar en massa onödigt bråk och man slipper bli en bitter människa. Jag tycker ändå mest synd att man tycker det är helt okej att missa en sånhär underbar process, vägen till födseln av Min Dotter/Son. Absolut det bästa jag varit med om. Att få ÄRAN att bära på min ängel är en riktig välsignelse, få känna allt, se hur magen växer. Allt! Men som sagt, man vet aldrig vad man haft förän man förlorat det.

Jag ska inte göra mig mer bekymmer över hur det kommer bli. Jag har redan klarat mig halva vägen aldeles utmärkt och de blir va man gör det till. Allt behöver inte vara drama och sorg. PALLA med sånt, har haft tillräckligt sånt i mitt liv, jag e redo att börja njuta av livet. Se de hela med en nypa sallt. Allt har en lösning, förutom döden. Och den läxan har jag lärt mig leva med nu i tio år snart.