satt å läste en blogg om att engagera sig så att saker blir som man själv vill.. dt gäller ju egentligen allt i livet. men helt seriöst just i mitt fall så engagerar jag mig alldeles för mkt i allt och det bara biter en i arslet.

Min mamma är ett jättebra exempel på just dt. Hon engagerar sig alldeles för mkt på alla andra och att föra ihop alla så att alla ska va glada å lyckliga. Visst. låter jätte trevligt men hon glömmer ju bort sig själv helt å hållet och tillslut blir dt ändå inte som man själv vill.

Jag engagerar mig oxå  för mkt men det finns en punkt då man börja märka att folk verkligen inte ser hur mkt man anstränger sig och gör för att saker och ting ska vara bra. Det finns liksom ingen uppskattning. Så då säger jag såhär.. VARFÖR ska jag stå som en åsna å fixa å trixa så att alla ska vara glada och allt ska vara frid å fröjd när ingen annan hjälper till?
Jag har gjort tillräckligt för att ha det bra och varför ska jag stå å kämpa å slita när ingen annan gör det?

Därför engagerar jag mig bara på min son och vad gäller min son och inget annat.. resterande runt om våran lilla bubbla får faktist klara sig själva och se till att jorden snurrar runt. För det gör våran värld.
Jag fixar gladeligen vad som helst för att tjockisen ska ha mat blöjor tak över huvudet och en varm säng att sova på om nätterna. Resten får faktist klara sig själva.

Jag ska inte stå å fixa ihop folk å se till att alla e glada å kommer överens och mår bra. Det skiter la jag i? Jag är mamma till Alex inte alla andra runt omkring.