Gosh asså jag måste se till att få tillbaka mitt sociala liv. Jag gör typ ingenting. Vaknar på morgonen ger Alex frulle drar till morsan sen när det mörknat drar jag hem igen. Samma sak dagen efter.
Har faktist inte lagt märke till att jag inte har något socialt liv förän igår. Min syster skulle köra hem mig från morsan så hade dumma jag glömt mina hemma nycklar och fick köra tbx till rappe. Så står farsan där på parkeringen och ska ge mig mina nycklar men till min stora förvåning står A där också! Min haka föll ner till golvet hasr inte träffat henne sen tusen år känns det som. Hon skulle ut och parta ofcourse och väntade på att bli upphämtad. Gick av bilen och tog en ciggis och snackade lite.

Damn asså. Hur kan det vara att jag glidit så långt bort från mina vänner? På vägen hem igen sa syrran att jag inte ska känna skuldkänslor men att det oftast blir så att man blir lite isolerad när man har barn och ens vänner inte har det. Vilket är mitt fall. Inga utav mina vänner har barn, såklart har man bekanta som har barn eller väntar. Men det är mest så att man hälsar när man ses eller brukar träffas när man är på fest eller liknande. Inget mer än så.

Får se till att ägna lite tid till att träffa mina tjejer. Ta en fika, gå på bio, luncha osv. Man behöver sånt ibland också. Okej nu har jag börjat dansa också vilket är as skönt att bara få vara och göra något som JAG älskar. Men måste hitta balans utan att det ska bli stressigt. Jag hjälper ju min morsa med i stort sätt allt. Sen plus så har jag med min Alex vart jag än går. Så dom två tar nästan all kraft jag har i kroppen. När man kommer hem vill man bara sitta ner dricka lite te kolla på tv eller sitta framför datorn och slappa sen sova. Men då blir det såhär...

Japp dags att börja leva och inte isolera sig! Det blir så ensam då.